Lucky Winny från Preveza till Göteborg

En länge efterlängtat hemresa.

Vintern 2007/2008 lyckades vi komma över en Vindö 90 i Grekland med det härliga namnet "Lucky Winny".
Det var inte lätt.
" Först hittade vi "Lucky Winny" på nätet.
" Efter det fick vi absolut ingen kontakt med ägaren.
Ett oändligt antal dagar och sökningar efter hittade jag en koppling mellan "Lucky Winny" och den Grekiska marinan "Preveza marine". Tre mail och ett telefonsamtal gav oss äntligen mailadressen
till ägaren "Jell Van Dijk"
Den ursprungliga adressen i Dubai var utbytt till en adress i Luxemburg.
När vi väl skickade första mail till Jelle tog det inte lång tid innan han svarade. Efter det tog allt fart, och i Oktober 2007 reste vi äntligen ned till Preveza marine för att se på henne.
Jelle kunde inte åka, pga sitt nya jobb i Luxemburg, men vi fick bo i "Lucky Winny" om vi ville.
Vi flög till Athen där vi fick en hyrbil. 400km eller 5 timmar efter klättrade vi de nästan 4 meter upp till däcket på "Lucky Winny" med inspektionsprotokoll och kamera i högsta hugg.
bildh1
Ina klar för inspektion av "Lucky Winny".
Trotts att vattnet invändigt stod upp till en decimeter under durkarna och två ägares skit låg kvar i båten, blev vi omedelbart förälskade av den orörda och mesterligt snickrade mahognyinredningen samt en otroligt bra utrustningsnivå för en så gammal båt.
Vem kunde ståta med hålltank för toa med utsug på däck, separat frysbox och kylbox samt dubbla vatten och bränsletankar?
Icke helt oväntat var däcket och sittbrunnen på denna då 31 årig dam i ett bedrövligt skick.
Botten gungade och sittytorna var i trasig playwood.

Som tur är, nu som vi ser i backspegeln, litade vi på vårt omdöme och vi vågade ta vår nyförälskade känsla på allvar.

Köpet blev klart i december 2007, efter massor av mail, men utan att ha träffats öga mot öga förrän själva köpet gjordes.

Under sommaren 2008 beslöt vi oss för att segla i den Grekiska skärgården tillsammans med släkt och vänner, för att sedan besluta oss för vad vi skulle göra med däck och sittbrunn.
Det blev nytt Teakdeck och nyrenoverat sittbrunn.
Då ssommarens segling var klar tog vi av masterna för att Les (Glasfiber) och Bob (Teak) skulle komma åt att slita bort däck och playwood för att transförmera henne till dagens skönhet.
Renoveringen kommer att redovisas på luckywinny.com.

Nu som Lucky Winny väl är hemma i Sverige igen är det dags att ta itu med planerade jobb som att utrusta henne med vindruta och targabåge, renovera riggen, uppgraderad segelgarderoben och drivlinan och inte minst varsamt renovera inredningen.

Redan sommaren 2009 ställde Henry Mattssons åkeri från Henån upp och sade sig villig att på kort sikt hämta Lucky Winny i Marseille och köra henne hela vägen till Göteborg på trailer.
Först sade vi "ja", men sedan insåg vi att Lucky Winny inte var tillräckligt komplett för att på mycket kort tid göra en non-stop resa på uppemot 700 sjömil som skulle krävas.
Så vi tackade sedan "nej" men med option att genomföra resan under 2010.
När så 2010 års säsong närmade sig, fick vi ett erbjudande från ett annat åkeri som innebar att Lucky Winny skulle köras landsvägen hela biten från Préveza i Grekland till Göteborg.
Det stupade pga. missförstånd om vilken båt vi ägde.
Motorbåten "Windy" och segelbåten "Vindö" låter lika, tycker ni inte det? Tyvärr trodde ägaren av åkeriet att vi ägde en Windy.

Nu började vi tänka i andra tankar. Att Ina och mig skulle segla ensamma till Marseille var inget vi drömde om, och en sondering bland alla våra vänner efter manskap gav inga resultat.
Vi undersökte möjligheten att gå till Izola i Slovenien, för att sedan ta henne upp genom Österrike och Tyskland med bil.
Två åkerier fick frågan, och än en gång visade Henry Mattsson att han var villig att ta transporten till en konkurrenskraftig kostnad. Vi acceptera han offert, och förberedelserna rullade i gång.

Hur lång tid tog det? Till Preveza kom vi den 12 Juli. Sjösättning den 14 Juli. In i Isola den 29 Juli, så seglatsen tog 15 dagar Lastning färdig från Isola den 2 Augusti. Sedan kom hon till Göteborg den 5 Augusti och låg på vår båtplats i Göteborg den 8 Augusti. Total tid cirka en månad.
Vad kostade kalaset: Förutom sluträkningen i Grekland kostade kalaset: -Sailing permit i Grekland : 30€ (300Sek) -Sailing permit i Kroatien: 2205Kuna (ca 2500Sek) -Diesel 700liter (Ungefär 7000Sek) -Hamnavgift i samband med utcheckning Grekland (Korfu) ( 650Sek) -Hamnavgift och avmasting samt lyft 850€ (8500Sek) -Transport inklusive följebil, avstängning av tunnlar i Österrike, 2 chaufföreretc: (100.000Sek) -Flygbiljetter Gbg-Preveza samt Trieste-Göteborg för oss två (12000Sek) -Taxi Izola-Trieste 115€ (1150Sek) -Mat och övriga utgifter: 10000Sek Total kostnad: ca 142000Sek
Reseberättelsen:
12/7 2010 Till Preveza
"Hjälp Ina, alla platser på sista minuten resorna med Apollo är slut!"
"Vad skall vi göra nu?"
"Jag skall titta", säger Ina, lika praktisk och nykternt som alltid när jag stressar upp mig på onödiga saker.
Ganska snart kommer hon tillbaka; "Wing har fortfarande resor från Landvetter till Aktio, och det ser ut som om det är samma flyg som Apollo använder, för tiden är den samma".

Gissa om jag andas ut när vi sedan har bokat biljetterna och allt är klart!!

Packningen hemma går utan problem.
Innan avresan köper jag batterikablarl till bogpropellern, och för den som vet hur mycket 20m 140m2 batterikabel väger kan gissa att det inte var så värst mycket bagagevikt kvar att utnyttja.
Vi packade i princip bara några underkläder, necessär och ett par t-shirts och shorts.
Cyklop och snorkel var självklart ett måste.

Inas syster Monika är så snäll att hon kör oss till flygplatsen måndag morgon.

När vi sedan sitter på planet får jag äntligen tid att reflektera.
  • vi har inte lyckats få med några vänner som manskap
  • Vi är inte klara med alla detaljer kring transporten. Ja, om sanningen skall fram: Vi har bara ett muntligt avtal med Henry Mattsson, och en försäkran om att han jobbar med alla arrangemang och godkännanden i de olika länder Lucky Winny skall passera. That´s it!
  • Sjösättningen har beställts till onsdag kl 09.00, och redan är det måndag. En dag för att göra i ordning Lycky Winny!! Jag är glad för att vi besökt henne några gånger under vinter och vår, men ändå!! .
  • På plussidan står det faktum att Ina och mig så många gånger utfört stordåd tillsammans. En plus en är verkligen inte två när vi jobbar tillsammans och ger varandra positiva vibbar och mycket kärlek.
Jag somnar full av tillförsikt om att vi nog skall få hem Lycky Winny till Göteborg och den väntande båtplatsen på Lindholmen.

Väl framme i Préveza tar vi en taxi till Lucky Winny (kostade 15€, samma pris som 2008 och 2009) och vid 22.00 på kvällen sticker vi nyckeln i låset på luckan till Lucky Winnys salong.

Lucky Winny har aldrig varit så torr som nu.
Källardoften som funnits ombord från vi köpte henne är nästan helt försvunnit från båten.
Med andra ord, vårt ihärdiga arbete med däck och sittbrunn har burit frukt.

bild2
Restauranten på Cleopatra.
Vilken underbar känsla att vara här igen.
Värmen, dofterna och miljön i marinan sätter kanslorna i sving.
Allt som jag lärt mig tycka om under de många resorna till Preveza de två senaste åren.

När vi burit våra saker de 4 metrarna upp stegen till däcket och lyft allt ombord går vi direkt bort till restauranten på Cleopatra, nästa marina som ligger dörr till dörr med Preveza marine.
Där hinner vi precis med en kvällsmåltid innan restauranten stänger.
Mätta och belåtna går vi sedan hem och lägger oss mellan mahognypanelerna i vår alldeles egna, privata, mysiga akterkabin.

Lucky Winny: klicka på länken för att läsa mer

Lucky Winny är en Vindö 90, byggt på Orust på "Nötesunds varv".
Jobb på Lucky Winny inför sjösättningen.
I princip år det ingen mat på båten, så vi äter frukost på restauranten Cleopatra. Sedan drar vi i gång.
Vi:
  • hälsar på Alexia och de andra på marinan.
  • demonterar "kamuflagetäcket".
  • startar kylboxarna.
  • monterar all säkerhetsutrustning på däck.
  • monterar nytt relä för ankarspelet.
  • markerar upp ankarkättingen var tionde meter.
  • kontrollerar och startar motorn.
  • fyller vatten -går genom alla bottenventiler
  • Får lys i alla lanternor.
Kablarna till vindinstrumentet som jag inte fått att fungera låter vi helt enkelt vara. Senare skall vi ta ned masten, och då kan vi felsöka och eventuellt reparera det som behövs .
bild IMG_0745
Nästan klara för sjösättning.
Bottenfärgen är redan "flerårig" och ser helt fin ut.
Kl 09.00, då det speciella "tut, tut" kommer från den stora kranen, hänger vi ut fendrar och förtöjningslinor.
   
bild IMG_0757
Sjösättning

Sjösättningen går bra, och vi förhalar Lucky Winny ut till utsidan av kranpiren där vi får ligga några timmar. Les kommer i full fart mitt under lunchen och möter oss på restauranten, tar en kaffe och pratar en stund innan han i vanlig ordning far vidare till nästa plastjobb.

Så kastar vi äntligen loss. Vi går en timme söderut till staden Lefkada där vi äter middag tillsammans med Bob "teakBob" på kvällen. Han insisterar på att det är hans tur att betala.

Efter middagen är jag otroligt trött, så Ina och mig går direkt tillbaka till Lucky Winny. Ligger i sittbrunnen och njuter av sorlet och människorna och stjärnorna. Men vi ligger trotts allt mitt i en Grekisk stad. Bilar och motorcyklar accelrerar högljudda bara några meter från där vi ligger, och jag längtar, trotts den underbara kvällen, efter en liten, tyst vik.

 
I Lefkada

Vi besluter att ligga kvar en dag till i Lefkada.
Första punkten är självklart shopping av färska grönsaker, ägg till frukost, ost, oliver etc.
Sedan färskt grekiskt bröd.
Så till båten för att njuta av en underbar frukost.
Vi börjar fundera på var hamnmyndigheterna befinner sig, för att vi skall kunna klarera ut innan vi lämnar Grekland.
Väl på hamnkontoret får vi besked att vi skulle ha gått direkt till Préveza efter sjösättningen för att fått ett "sailing permit" och registrerat båt och manskap där innan vi får segla i Grekisk vatten.
Hot om vite var annars resultatet, så vi lovar göra så som de säger.
Att vi seglat två år i Grekiska vatten utan att ha "sailing permit" och utan att registrerat vare sig båt eller manskap är det ingen som nämner!

Hem för lunch med grekisk sallad, ost, oliver och nybakat bröd, medan vi smälter den nya informationen.

 
bild IMG_0945
Installation av Raymarine GPS-enhet
Alf jobbar med installationen av Raymarine C120 skärmen, medan Ina har fullt upp med at försöka få i gång GPS pucken till sin PC.
En tävling bryter ut:
Vem får först i gång en GPS ombord?
Ina söker efter öppet internett för att kunna ladda ned drivrutinen för GPS-pucken, men får inte tag i något.
Plötsligt ser hon att en ung man på grannbåten som har en laptop och öppenbarligen sitter och surfar.
Hon frågade honom, och det visade sig att de hade egen ”internet dongle” ombord.
Ina fick låna stickan för att ladda ned drivrutinen för pucken.
Så som ett trollslag fungerar den, och hon står som segrare i tävlingen! Det är OK, för nu har vi en fungerande plotter ombord!
På kvällen går vi till Pizzarestaurant i Lefkada.
Blir störtmätta halvvägs genom pizzan, men doggy-bag löser den frågan.
Sent omsider går vi hem i sommarnatten, mätta och belåtna.

 

Lefkada till Préveza tilll Mongisi-Paxi.


Beslöt redan i går att vi skulle ta 09.00 öppningen av färjan.
Sagt och gjort.
I kanalen mot färjan ligger de flesta i sin tur i kön, precis som pärlorna i ett pärlhalsband, och manövrer i samma takt som den som ligger före.
Så kommer det en, utan att nämna nationalitet, ångande, passerar alla, för stressad och kanske för osäker för att ligga kvar i kön, hamnar i vägen för färjeöppningen, och ställer till stor oreda.
Vi bryr oss inte, men skakar bare på huvudet och håller oss på avstånd..
Men det är intressant att studera och tycka synd om de som är ombord och drabbas av en stressad kapten.
Tänk hur skönt att vi två är som en enhet ombord, hjälps åt och tar det lugnt i situationer som annars ter sig stressande för många andra.
Efter en händelsesfattig resa klappar vi (mjukt) till kajen i Préveza efter 10.00, och går direkt till hamnmyndigheterna. Det är stekhett, och på kontoret rinner svetten så som jag knappt känt det tidigare.
En tjänsteman lotsar oss genom byråkratin på ett underbart sätt, hjälper till så gott han kan.
Vi fyller i manskapslista och visar pass. Får en bok som skall fyllas i och stämplas i varje hamn vi anländer.
Sedan skickas vi till Tullen som ligger en km eller så från hamnkontoret.
Noggrann beskrivning får vi med varje gata och stickspår och rödljus inrutat.
Tror vi!
Vi lyckas trassla bort oss, och det blir bara varmare och varmare i den stekheta solen.
Så nu längtar vi bara efter att lämna Prevéza så snabbt vi kan.
Till slut, efter ett besök i en affär för att köpa dricksvatten så att Alf inte får solsting, kommer vi äntligen fram.
Inne på kontoret är det svalt och skönt och tyst, och få kunder. Precis såhär måste urbilden av Grekisk byråkrati se ut. Vi skrattar inombords.
Tre kvinnliga tjänstemän sitter i ett rum och putsar sina naglar. Chefen sitter i ett rum bakom. Ingen ser ut som om de har så värst mycket att göra. Men de är vänliga, och det administrativa jobbet går smidigt.
Efter kontoret får vi gå till kassa där ytterligare en person står utanför och pratar. Trotts allt går det snabbt att betala så vi få de tullpapper vi skall ta med oss tillbaka till hamnkontoret.
Sedan åter till Hamnkontoret där de sista formaliteterna avklaras. Nu tar vi vår ”Sailing permit” och våra tullpapper ut i den svidande hettan.
Nu skall det bli helt underbart att känna de svala havsvindarna mot kinderna när vi kastat loss och går norrut mot Kroatien, Slovenien och slutligen Izola marina.

 
bild IMG_0787
Äntligen till havs.
Med vinden rakt i nosen blir det bara motorgång hela dagen, vilket är ganska skönt. Då får vi stuvat allt vi inte hunnit tills nu, och resan börjar lugnt och fint.
 
bild IMG_0792
Solnedgång
Solen går precis ned när vi närmar oss Mongonisi, och ungefär en halvtimme senare, med lite gångljus kvar, har vi passerat ön och kommer till Mongonisi-viken som ligger mellan Mongonisi och Paxi.

Vi kastar ankare mitt i sundet mellan de två öarna.
På badstranden strömmar det ut massor av musik, stora och små båtar ligger vid stranden, det är full fest, underbart väder och en härlig stämning. Vi är dock för trötta för att dansa, så vi ligger i sittbrunnen medan vi njuter av stjärnorna och längtar efter tystnad.
Vi sover ute i sittbrunnen, och jag vaknar nu och då som vanligt för att kontrollera att vi ligger säkert i den tysta natten.
Strömmen sätter i olika riktningar eftersom timmarna går. Sundet är ganska smalt, men Lucky Winny ligger bra där hon ligger.

 

Paxi till Korfu

 
bild IMG_0797
"Morgonstund har guld i mun"
Vi står upp ganska tidigt, äter frukost, hivar ankaret och går mot Korfu.
Det är fullständigt bleke, och järngenuan får åter jobba, timme efter timme.
När vi vid tretiden börjar närma oss staden Korfu ser vi ett hydrofoil på full fart mot Paxos.
 
bild IMG_0815
Hydrofoil mellan Kerkyra och Paxos.
Snart passerar vi staden Kerkyra på insidan av Korfu och går sedan direkt längs landet in i Gouvia marina.
Möttes av en ribb som vill ha oss in på en viss plats, men vi berättar att vi skall klarera ut ur Grekland för Kroatien, så han släpper oss.
Vi går in på sidan av marinan, och hittar själva en plats där vi för ovanlighetens skuld går in med nosen först mot bryggan.

När vi sedan står på hamnkontoret får vi besked att vi skulle ha kontaktat marinan via VHF för att få tilldelat en plats innan vi över huvud taget gick in.
Vi får dock ligga kvar på platsen vi valt för kommande natt, så det löste sig.
Platsen är dyr, över 60€, och inget dricksvatten på bryggan. Vi sköljer dock tankarna med det vattnet som finns på bryggan, och fyller tankarna med icke drickbart vatten.
När vi går in till staden letar vi oss fram till den enda stormarknaden i staden och här handlar vi det vi behöver för den långa etappen till Dubrovnik i Kroatien. Tillbaka till båten behövs ingen bil eller cykel.
Alla tar sin handlevagn i ett stadigt grepp, svängde ut på vägen mot marinan och kör vagnen ut på bryggan helt fram till båten. Gissa om vi använde oss av samma fortskaffningsmedel?
 
kundvagn.jpg
Som alla andra rullade vi varorna med kundvagnen helt fram till båten!
Snare ser vi från båten flera hantverkare som rullar verktyg och materiel ut på bryggorna.
Även nyanlände gäster på hyresbåtarna fraktar ut sitt bagage till båtarna i supermarkedets kundvagnar”.
Ja, vagnarna användes till alla möjliga fraktuppdrag (Vi såg dock ingen som använda sin kundvagn som grill!)

Jag frågar efter dricksvatten och det visar sig att det kan vi få mot betalning och depositum för nyckel.
Internet kostar 5 € men visar sig vara av dålig kapacitet. Det faller ut hela tiden.
Vi får dock läst mail och ina går ut på facebook.

Kvällen är otroligt varm och vi sitter i sittbrunnen och tittar på livet. Ett gäng quinnliga seglare etablerar sig på ena sidan av oss, och på andra sidan kommer en stor tyskägt Najad in.
Plötsligt tornar det upp mörka moln, och vinden ökar snabbt till mellan kuling och storm.
Vi blåste in mot bryggan, och springer snabbt upp för att lägga på en andra aktertamp (den typen som ligger i vattnet och man får tillräckt från bryggan).
Flera grannar ser vad vi gör, och inser att det inte är så dumt. Nu springer alla som yra höns för att lägga på extre aktertampar.
Då kommer riktigt kraftiga vindbyar, men det medföljande regnet passerade tursomt nog norr om oss utan att vi blir blöta.
Efteråt försvinner det hela bort, och vädret blir lika skönt och varmt som innan.
Vi beholler dock de dubbla tamparna på tills dagen efter.
I sådana lägen är det underbart att veta att vi har bytt till extra stora pollare ombord, som tål enorma krafter.

 

Upp i Ioniska och Adriatiska havet

 
Klarerar ut från Korfu direkt när kontoret öppnar kl 09.00.  
bild IMG_0832
Alf väntar på tur för utklarering.

Sedan går vi bort till den lokala affären och köper vatten och dricka, så kastar vi loss och lämnar Grekland för denna gång.
 
bild IMG_0837
Vårt sällskap ut ur hamnen.
På insidan av Korfu stryker vi nära Albaniens gräns. Albanien vid kusten är helt kal, och vi kan knappt se ett träd eller en buske. Det finns nästan inga hus eller byar förutom i de stora städerna. Vilken skillnad från Greklans bördiga kullar, fulla av vegetation. Norr om Korfu går vi Nord väst för att undvika att tangera Albaniens territorialvatten, och stryker styrbord om Greklands nordligaste ö, Erikoussa.  
bild IMG_0855
Vi lämnar Greklands sista nordliga utpost, ön Erikoussa.
När vi ansåg att vi kommet tillräckligt långt ut (ca 16 Nm) viker vi norrut, och möttes av det första av en stor serie av åskväder rakt i vår färdriktning.  
bild IMG_0850
Gissa vilka moln jag skulle välja att segla in i?

Det första åskvädret ser alltid svårast ut, och gå rakt mot en hotande svart målnmassa är det sista jag drömmer om. Vi tar därför beslutet att vi stannar och väntar en stund, för det ser ut som åskvädret går västerut mot Italien.
Sagt så gjort. Ina fixar mat, vi drejar bi, och medan vi studerar åskmålnets färd äter vi.
Efter ett par timmar ser det lite ljusare ut i vår färdriktning. Vi ser inga blixtar rakt fram. Det ser ut som de har vandrat västerut över södra Italien. Vi tar beslutet att fortsätta vår färd norrut.
Det visar sig sedan vara rätt beslut. Eftersom vi passerar och mörkret lägger sig över havet och Lucky Winny, åskar det och mullrade väster om oss.
Så sakteligen passerar vi åskvädret, och börjar andas ut.
Gissa om vi bedrog oss. Mitt i natten kommer de mörkaste och högsta åskmolnen jag någonsinn sett rullande mot oss, strykande längs kusten av Montenegro, längs Albanien för att rulla ut över Adriatiska havet över mot "stövelklacken" på Italienska ostkusten, rakt mot Brindisi.
Nu tilltar vinden kraftigt, och vi kan mera ana än se att sjön bryter på topparna i mörkret framför oss.
Vilken underbar båt! Trotts att det brusar runt oss och viner i riggen tuggar hon sig långsamt fram med ganska behagliga rörelser i mörkret. Detta inger förtroende.
Nu kommer det ut en färja från Viorë på den Albanska sidan. Plötsligt ser vi en underbar, treuddad blixt som omkransar och lyser upp den stora färjan.
Ett fantastisk men samtidigt skrämmande skådespel!
Färjan ser helt utelämnat ut i ovädret, det ovädret vi är på väg rakt mot. Då besluter vi att vi vänder och länsar undan, tillbaka mot Grekland. Hällre det än utsikten att bli fångade i det intensiva åskvädret vi hade som skådespel snett framför oss på vår styrbordsida. Vi vågar helt enkelt inte att fortsätta!
Vi vänder mitt i natten. Sikten år noll och det är bara blixtarnas intensiva sken som lyser upp och visar var horisontlinjen ligger.
Vi rymmer söderut igen, bort från åskvädret. Söderut där vi så mödosamt kämpat oss fram timma efter timma.
Ovädret bakom oss är massivt, och blixtarna lyser upp de otroligt mörka , höga och massiva molmassorna som glider ner mot oss.
Långsamt viker rädslan och ersätts av insikten att åskmolnen inte orkar kämpa sig helt över på den Italienska sidan, men lämnar kvar en strimma hav tätt intill den Italienska kusten.
Ett andra åskväder glider söderut mitt inne över det italienska fastlandet där det släpper sina blixtar.
Vi ser tydligt att det är en korridor mellan de två ovädren, och nu ser vi varför färjan från Viorë inte vänder. Tvärt om, nästa färja kommer, och de två smiter först västerut mot Italienska kusten, sedan girar norrut mellan åskvädren.
Wow, kan de kan vi! Vi besluter oss efter en kort diskussion att göra det samma.
Huvudproblemet för oss är, skall det visa sig att Lucky Winny stångar fören konstant mot sjön, och farten över grund blir knappt ett par knop.
Det tar med andra ord oändlig tid för oss att passera åskvädret, samtidigt som åskvädren om de får extra energi har massor av tid att fånga upp Lucky Winny!

Vi vänder dock åter norrut i mörkret, går in mot Italienska kusten precis efter de två färjorna som ganska snabbt försvinner framför oss i mörkret, bedömer hur långt in molnmassorna och blixtarna når, går upp paralellt med Italienska kusten, fyller våra kroppar med maximalt med energi, och stålsätter oss för en fruktansvärd spännande natt.
Vinden tjuter, vågorna brusar och Lucky Winny tvärstannar i varje våg. Blixtarna slår konstant ned i vattnet endast kilometer från vår styrbordsida.
De lyste upp enorma, svarta moln som vi hela tiden är rädda för att de kan ta fart och uppsluka vår lilla båt. Detta måste vara den sanna innebörden av "inferno"!
Sakta, sakta kämpar vi oss fram i natten. Hela tiden har vi molnen på vår styrbordsida och vi är otroligt fascinerade av den kampen vi upplever mellan åskvädren som försökte att kämpa sig över till Italien å ena sidan och vinden som så effektivt hindrar att så sker å andra sidan. Hela natten förlorar åskvädren den kampen.

Långsamt kommer morgonen, och vid femtiden kan vi skönja havsytan framför oss.
Nu har vi tagit en mera nordlig kurs, rakt upp i Adriatiska Havet.
Vågorna är fortfarande grova, och Lucky Winny doppar nosen djupt ned i varje våg som bromsar farten.
Jag skickade en varm tanke till tidigare ägare som installerat stora bränsletankar ombord.
Med 900l diesel ombord räcker tankarna mer än väl även för att stånga sig genom ett oväder eller två.
Att vi två ombord nästan blir desperata av att Lucky Winny bromsas upp av varje våg är en annan sak
som vi försöker avhjälpa med att vila, äta regelbundet samt knapra de av fågelfrö omslutna pinnarna
som Ina lärt sig älska i Grekland.

Nu var det bara grått väder kvar av alla åskvädren som skrämt oss hela natten, och Jag börjar äntligen slappna av.
Då brakar det loss igen på styrbord låring. Vi kan se blixtarna ladda ur sig igen, och jag känner bokstavligen hur gudarna skrattar medan de skickar en sista hälsning och siktar på vår lilla skuta.
Jag girar några grader babord, och då gudarna tydligen släppt styrningen på åskvädret, precis som ett bowlingklot lever sitt eget liv när fingrarna glidit ur hålen i klotet, missade det oss och vi kan åter gira mot Dubrovnik, längst söderut i Kroatien.

Kämpa, kämpa, kämpa mot vind och vågor! Timma efter timma! Någon gång under dagen kommer vågorna från alla håll, och rörelserna blir mera korkskruvliknande.
Vilken fin träning för midjepartiet, som hela tiden får kämpa för att vi skall sitta kvar.
Autopiloten kämpar och kämpar.
Tiden står nästan still.

”Ina, vakna!” det ligger något i vattnet!
Ina springer upp.
Jag tror först att det är en container, sedan att det är någon sorts boj. Så ser vi att det är en delvis sjunken plastbåt som driver, mitt ute i Adriatiska havet.
Vi andas ut, lyckliga över att vi missat den.
 
bild jolle
Plastbåt driver mitt i Adriatiska Havet.
Senare såg jag på navtexen en varning över just den drivande båten.

Hela dagen går med långsamt lugnare och lugnare sjö. Vi ser fortfarande mörka moln upp mot
kustlinjen i öster, men i norr dit vi skall ser det ljusare ut.
Då natt nummer två till havs kommer, lägger sig dimman och havet lägger sig helt. Med radarn följer jag skeppen omkring mig, och det inger en god känsla av säkerhet samt håller mig vaken och upptagen.
Timmarna flyter i väg, med rutinmässig kontroll om det är några ljus att se förut, start av radarn, kontroll av bäringen på fartygen omkring mig, och åter en visuell kontroll förut.
Jag känner mig fullständig trygg och nöjd med tillvaron. Jag får nämligen hjälp av tre figurer under natten! En manlig figur står framme vid förmasten och höll utkik. Han går av vid 2-3 tiden och blir då utbytt mot en annan figur. En kvinnlig figur står precis bredvid mig intill mesanen och stannar på vakt hela natten.
Detta var självklart imaginära figurer av rep och vinchar, men oj så verkliga de såg ut.
Så verkliga att den kvinnliga figuren vid Mesanen visar sig dagen efter i fullt dagsljus och i en glimt just bredvid Ina, men det är en annan saga.
I alla fall.
Det var tryggt att veta att jag fick hjälp med utkiken den natten!
 


Till Dubrovnik sedan till Otok Lopud


Med gryningen kommer vaktombyte och jag får sova en stund.

När jag vaknar är vi bara två timmer från Dubrovnik, så vi besluter att tömma gråvattentanken som vi aldrig tömt Vi tror oss veta att den är nära på full, och vi har aldrig tömt den.
Efter en liten stunds sugande av luft börjar pumpen pumpa, och innehållet som mest består av saltvatten pumpades ut ur tanken.
Vi pumpar, och pumpar och pumpar och pumpar.
Efter säkert en halvtimma når vi i botten på tanken, och kan spola genom det sista med saltvatten vi hinkar genom däcksanslutningen till gråvattentanken.
Helt otroligt stor tank!
Min teori är att det är den tilltänkta dieseltanken som använts till gråvattentank.

Vi flyttar på oss, och badar sedan ute till havs. Vädret är skönt, stilla och sol och inte en tillskymmelse till land i sikte. Saltvattnet svider i ögonen, livslusten kommer sakta tillbaka efter den svåra överfarten, och vi börjar längta till mötet med andra människor igen.
Vi startar motorn och drar oss in mot Dubrovnik.

Ina börjar känna sig riktigt sjuk, och när vi kommer in till tullhamnen norr om Dubrovnik är hon helt utslagen. Tullarna, som väntat på oss, hjälper till med fortöjningen..
Alf drar i gång med incheckningen, medan Ina går tillbaka till Lucky Winny för en beordrad vila. Tullarna på tullbryggan ser hur hon mår och beordrar vila.
Hon hinner precis få upp soltaket innan hon inte orkar mer men ramlar ihop i en säck i sittbrunnen.
Under tiden går jag genom formalia hos hamnkapten, polis och tull.
Tillståndet för att segla i Kroatien (Sailing permit) kostar 2205 Kuna, motsvarande ca 2500Sek och gäller i två år. Men vi skall ju bara stanna i Kroatisk vatten i 15 dagar, så det blir ganska dyrt.
De tar inga kort, så jag får ta ut pengar från en automat i närheten.

När incheckningen är klar och vi kan segla lagligt i Kroatien går vi ut och lägger oss i en naturhamn nära Dubrovnik (Otok Lopud). Vi beslutar oss för att ta det lugnt och vila upp oss, njuta av bad och den relativa stillheten på en Kroatisk badstrand, och samla krafter inför nästa etapp, den upp i Kroatiens underbara skärgård. På stranden är det massor av folk, men då kvällen kommer blir det tyst och skönt.
Vilken skillnad om man jämför med den otroligt höga ljudnivån man alltid mötte i Grekland!

De mest högljudda personerna var ett norskt gäng som tjoade och tjimmade under bad, och det var bara härligt att höra på, inte störande alls.

Tänk vilken underbar känsla att ligga still i sin egen koj, tryggt för ankare mellan andra båtar, utan höga vågor som bromsar framfarten hela tiden och slänger upp fören i vädret.
Inget motorljud, bara kluckandet från de små krusningar som alltid smeker en båtbotten!
Om vi sover gott den natten?
Nja!
Temperaturen är fortfarande över 35grader C och det är inte snack om att dra något täcke över sig!
Jag vaknar nu och då för att kontrollera att vi eller våra båtgrannar inte draggat.
Så sömnen var väl inte det bästa!
Men skönt är det i alla fall att äntligen ligga i en vik i Kroatien med egen båt, och veta att nu har vi avverkat halva sträckan till Slovenien.

Otok Lopud till Slano


Skall vi ligga kvar en dag till i denna underbara viken, eller skall vi dra oss norrut?
Jo, vi ligger kvar ännu en natt.
Så skönt att bara slappa i en härlig badvik efter alla åskväder.
Så vi tar det lugnt, åtminstone ett par timmar.
Då ser vi ett åskväder bygga upp sig kring Dubrovnik, och i och med vår nyvunna allergi mot åskväder besluter vi oss att gå vidare.
Sagt och gjort. Upp med ankaret och in mot fastlandet, sedan ändra kursen norrut.
Ina som ivrigt studerat piloten kom fram till att Slano, en semesterort för Dubrovnikbor var lämplig som nästa anhalt.
Här kunde vi tanka vatten.
Slano består av ett ganska smalt inlopp som sedan öppnar upp sig till en nästan cirkelformat "insjö"
Omedelbart när vi kommmer in ser vi huvuden som ligger i vattenytan och guppar.
Folk simmar mitt i "insjön", och man får hela tiden vara alert så det inte händer en olycka.
 
trampboat.jpg
Pedalbåtarnas "Rolls Royce"

Det nästa vi ser är en pedalbåt med ett konstigt utseende vi inte sett förut! Ett plask berättar att pedalbåten är utrustad med rutschkana. Detta måste vara pedalbåtarnas Rolls Royce!

Vi tar en lov runt bukten, innerst inne ligger en tysk båt för ankare. Just då vi nästan passerat denna ser jag i en glimt att kylvattentemperaturen är alldeles för hög.
"Kasta ankaret Ina, kylvattentemperaturen är 120 grader!".
Ina springer omedelbart fram och släpper ankaret, allt i en invand rörelse. Alf stannar motorn på direkten.
För en utanförstående person måste detta tett sig som en väl inoljad och normal ankring.
För oss är det en nödankring.
Vad nu?
Allt ser normalt ut i motorrummet, och motorn kokar inte.
Trotts den brått påkomna ankringen ligger vi jättebra inne i viken, med lagom avstånd från den tyska båten.
Så vi besluter att vänta till nästa morgon innan vi tittar på vad som har hänt motorn.
Vi släpper ned zodiacen från dävertarna, kör in till land och shoppar mat.
Sedan tillbaka till båten, på med "finkläderna" och så in till en pizzeria för en sen middag.
Och för en pizza!!
Jag har aldrig i mitt liv ätit en så god Pizza, och vi njuter i fulla drag. Båda två, för en gång skuld, äter en hel stor pizza var och njuter till siste tuggan.
Väl tillbaka till Lucky Winny tar vi det lugnt i sittbrunnen, planerar nästa dag, spekulerar i om vi skall behöva bli liggande kvar för att fixa kylproblemet, och så småningom kryper vi till sängs
i trygg förvissning om att hon ligger tryggt förankrat i världens mysigaste lilla bukt.

Slano till Trstenik.


Upp klockan 8 med kaffe på sängen och strålande sol genom portlighten. Badtemperaturen 30 grader Celsius. Kan man ha det bättre!
Efter att frukosten avklarats är det dags att titta på gårdagens kylbekymmer.
Jag öppnar locket på kylvätskebehållaren, och får en smärre chock!
Jag har aldrig sett en så grå och konstig kylvätska! Den är i konsistensen som vispat grädde, och längt ifrån vad man förväntar sig av en normal kylvätska.
Motorn har förbrukat lite kylvätska under hela resan, och jag har varit säker på att det varit läckage i den hemgjorda varmvattenbehållaren som var orsaken.
Vilken kylvätska hade jag fyllt på?
In i skåpet för att titta.
Vad läser jag? "API Diesel Engine Oil"!
Den bistra sanningen slår mig. Jag har hela resan fyllt på dieselmotorolja i tron att det var kylvätska. Utseende på behållaren och konsistensen av oljan var precis som den glykolen jag alltid haft ombord!.
Inas retsamma min och råa skratt gör inte nederlaget lättare att bära. Alf som hela sitt yrkesverksamma liv utvecklat dieselmotorer gör en sådan blunder!
OK, gjort är gjort. Skönt att det inte var toplockspakningen eller värmeväxlaren som gått sönder.

Vad göra nu?
Vi tar varmvatten och diskmedel. Sköljer och sköljer. Helt till sörjan nästan är borta ur systemet.
Då fyller vi på med mera diskmedel och startar motorn. Värmer till termostatöppning.
Ny sörja flyter upp och vi fortsätter med att skölja.
Till slut sköljer vi flera gånger med rent vatten och fyller slutligen på med glykol.
Klart!!
Motorn går gud ske lov som vanligt. Termostaten öppnade snällt och temperaturen håller sig på rätt nivå!
Mission ackomplished!

Upp med ankaret, in till bryggan, betalar 20 Kuna (25 Sek) för 2m3 med vatten.
Tömmer ut det gamla odrickbara vattnet som vi fyllde i Korfu.
Fyller tankarna med nytt dricksvatten. Men tankarna tar bara knappt 900l vatten, så vi tvättar kläder, duchar och frossar med sötvatten där vid bryggan. Trotts vårt slöseri får vi aldrig använt slut våra två kubik

 
bild IMG_0873
Kläd tvätt med max vatten

Sedan kastar vi loss och startar vår resa mot nästa hamn.
Vinden står nu rakt emot Lucky Winny, så att segla kan vi som vanligt bara glömma.
Hur är nästa hamn? Piloten berättar positiva saker om Trstenik som ligger en god dagsmarsch från Slano, så det ser bra ut. I rådande vindar verkar Trstenik erbjuda maximalt skydd. Det avgör vårt val.
Temperaturen på motorn är nu perfekt med Volvos kylvätska i värmeväxlaren.
Alfs handeksem börjar visa sig, förmodligen på grund av den aggressiva kylvätskan.
Vi faller åter in i den vanliga lunken, och livet är skönt!
Ina går på toa. Tycker hon hör ett underligt ljud. Funderar och kommer plötsligt på vad det är.
Färskvattenpumpen surrar torrt.
Det visade sig att vi glömt att stänga kranen på aktertoaletten då vi tömde tanken i Slano.
Sedan lämnade Alf pumpens elektriska brytare på, och den stora tanken med dricksvatten är nu tom.
Det vattnet som var så billigt blev plötsligt ganska dyrt!
 
bild IMG_0876
Trstenik

På eftermiddagen, efter en hel dag med motor och motvind, glider vi långsamt in i Vinstaden Trstenik, lägger oss intill piren framför en hyrd Bavaria, betalar 260Kuna och slår oss till ro.


Trstenik till "Kroatiens Marstrand" Hvar.



Alf går ut för att köpa morgonbröd.
Frukos. Intensiv morgonsol, men temperaturen har ännu inte stigit till olidliga nivåer, och det känns ganska bra.
Det lilla diset i luften har precis upplöst, och luften är klar och hög.
I går använde hela befolkningen i Trstenik piren för promenader, fiske, svärmerier, intriger och motion.
Absolut alla använde den långa piren, unga fnissande tjejer, pojkar med klirrande flaskor och barnfamiljer med konstant snattrande ungar, fiskande gubbar som satt hela dagen och halva natten och fiskade, alla var där.
Vi låg på första parkett för skådespelet.
Eller var det så att vi segelbåtar var orsaken till att alla tog sig en promenad ut på piren?
I alla fall; Jag tycker nog att Trstenik tar priset över mysig liten stad.
Synd att vi inte bara kan ligga här vid kajen i några dagar, lära känna innevånare, dricka lite av stadens internationellt kända vin och bara finnas till.
Men vi har en tid att passa i Izola, och måste ständigt tänka på att dra norrut.
Vi räknar på sträckor och dagar, Fortfarande har vi ett par dagar att spela på, sedan är de slut och vi kommer för sent till mötet med Henry och hans lastbil.
Dagens sträcka sätts till Hvar, Kroatiens "Marstrand", platsen där jet-seten befinner sig.
Vi startade resan. Motorn mullrar. Man blir sömnig.
Är det ok att jag lägger mig en stund?
Vakterna börjar och sjön är lugn. Ned i salongen. Lägger mig på U-soffan under skylighten där det svalkar lite.
Sover en halvtimme.
Sedan drivs jag automatisk upp av soffan. Upp för att kontrollera att allt är ok? jag vet inte varför? Det gör jag under hela resan.
En halvtimmes vilande. Sedan upp för att byta av. Den inbyggda klockan väcker.

Nu är det plötsligt Ina som väcker Alf.
Kom och titta!!
Vad är detta?

 
grundstot.jpg
Segelbåt på land?

Upp i fart. Fram med kikaren. Jajamän, här står en stor segelbåt långt upp på en undervattenklippa, till synes helt utan koppling till land.
Helt obegripligt.
Vi tittar i sjökortet. Inser snart att klippan ligger ihop med en fyr en bra bit längre norr om klippan.
Finner det helt obegripligt att en så stor båt har hamnat så högt uppe på klippan.
Allt tyder på att båten gått på nyligen. De har försökt att tynga ned masten och på så sätt få båten flott igen utan att lyckats.
Märkligt. En tillsynes övergiven segelbåt mitt ute på havet fast upplyft över vattenytan
Vid 19-tiden går vi in i Hvar bakom en annan segelbåt som vann det vanliga "rallyt" in till nästa stad och natthamn. Vi är som vanligt säkra på att det alltid finns en plats kvar till oss, så vi tar inte upp jakten.
En Ribb komer ut. Ihärdigt viftande med armar. Viftningarna säger "kom inte in, hamnen är full"
Vi vände direkt, och hittar en bra ankarplats bland de andra uppankrade båtarna i inloppet till Hvar.
Segelbåten före oss tränger sig in bland ankarliggarna så nära staden som möjligt, och vi ser direkt att han komer alldeles för nära båtarna runt om kring sig.
Ganska riktigt. Han får ganska snart hissa ankaret och flytta sig till en annan plats.

Hvar är mysig. Fast fylld av massor av turister.
Jag menar.
Hvar utanför turistområden är mysig.

 
bild IMG_0932
Lugn gränd i Hvar utanför turiststråken.

Bara en tvärgata eller två från "inneställen" är det helt lugnt. Vi hittar grönsaksmarknaden, köper grönsaker och bröd nästan för oss själva, Tar oss sedan ut till Lucky Winny där vi badar.
 
bild IMG_0919
Strandpromenaden i Hvar med vår lilla Zodiac mitt i bild.
Så tar vi Zodiacen in till land, flanerar runt, söker upp en mysig men dyr restaurant, delar på två maträtter varav den ena är hummer som Ina önskar äta och är Kroatisk specialitet.  
bild IMG_0934
Dyr men mysig restaurant i Hvar.

Som pricken över i´t söker vi upp ett internetkafé och läser mail.
Jag tittar på mina mail. Åkare Henry Mattsson från Henån har skickat ett mail. Spännande!
Han berättade att han ”sticker från Sverige den 22é juli och kommer till Izola fredag eller lördag samma vecka”.
Vi tittar på datumet. I dag är det den 24é juli och lördag!
Hur kunde detta hända? Alf har hela tiden nämnt den 29é juli som det datum då vi kommer till Izola. Vi har alltid diskuterat den 2é augusti som lastningsdatum.
Vi skickar för säkerhets skuld ett mail till Henry och frågar om han verkligen menar den 22é.
Beslutar oss för att räkna med att han skrivet fel datum. Det vore så synd att hetsa upp sig nu som det var så skönt.
Men inuti gnager frågan. Hade vi missförstått varandra när det gäller tiden? Hur skall vi göra om Henrik kommer till Izola en vecka innan vi och Lucky Winny har möjlighet att komma?
Vi tar Dingen ut till Lucky Winny som ligger för ankaret där ute i mörkret.
Alla har sina ankarlanternor tända, och en skog av vita ljus guidar oss ut till Lucky Winny


Hvar till underbara Primosten


Dagens etapp går över oskyddat vatten, och det märks.
Direkt vi lämnat den skyddade viken utanför Hvar ligger hela adriatiska havet på.
Vinden får vi i nosen som vanligt.
Långsamt byggde sjön sig upp, vågor från flera håll gör att Lucky Winny rör sig mera och mera.
Efter ett antal timmar kommer vi underfund med att vi kan gira ostvart in mot land, och så hissar vi segel för att stabilisera den jobbiga situationen där vi kastas runt i vågorna och knappt kommer framåt.
Nu blir det bättre. Mesanen hissas först. Sedan rullade vi ut en bit Genoa.
Skutan skjuter fart. 6 knop, 7 knop, 8 knop. Vattnet forsar kring bogen och rörelserna blir mycket lugnare trotts att farten ökar markant.
Nu forsar vi oss in mot land. Sedan slår vi ett slag ut till havs igen för att kunna nå Primosten i nästa slag.
På väg utåt inser vi att sjön byggt up sig till ganska tuffa proportioner.
Båtarna runt oss söker sig in till land och går för motor för att komma i lä så snabbt som möjligt.
Vi uthärdar, och det bir en fantastisk seglats ute i den grova sjön.
Lucky Winny uppför sig exemplarisk.
Sjön sprutar över däck, men vi sitter skyddade med höga fribord i den vilda ritten.
Nu var det dags för nästa slag!
In med Genuan för att den skulle komma förbi det inre förstaget.
Slå i rätt tid utan att få back i seglet
Skota hem den revade genuan igen i lä, och farten ökar, denna gång in mot land.
Ute till havs ser vi nu mörka moln som tornar upp sig. Vi hoppas att vi skall nå Primosten och dess skyddade hamn innan ovädret hinner i fatt oss.
Såhär dags börjar vi få rikligt med erfarenhet och känsla för hur Lucky Winny uppför sig.
Ett långt slag räcker. Först passer vi inloppet till Kremik, den stora uthyrningshamnen i Kroatien, sedan glider vi in mellan ett par öar och in i viken söder om Primosten.
Även här är hamnen full, och vi söker oss tillbaka ut i viken för att ankra.
 
bild IMG_0942
Här ligger vi för ankare utanför och söder om Primosten.

Fram med cyklop och snorkel. Dyker ned i ett ganska kyligt (25 gradigt) vatten. Vi var nog bortskämda skulle jag tro!
Paddlar bort med fenorna och tittar på ankaret som ligger på ca 5 m djup.
Vad är detta!! 30kg Bruce och 30 meter 13mm kätting ligger bara uppe på botten, tillsynes utan att ha grävt ned sig en millimeter.
Upp i båten igen, startar motorn, backa med halv gas. Nu måste ankaret ha satt sig.
Vi har inte rört oss inte en tum, och känslan av att ankaret sitter benhårt i botten är påtaglig.
På med ett andra sätt med torra badbyxor. Cyklop och Snorkel samt fenor. Spotta på glaset och gnid. Direkt i vattnet innan spottet torkar. Skölj.
Simma bort till ankaret.
”A piece of cake” trodde jag. Nu sitter säkert ankaret tryggt begravt I sanden i botten.
Men ankaret ligger fortfarande uppe på botten och i samma position!
Jag ger upp, och låter det ligga!
Beslutar mig samtidigt för att sitta ankarvakt under natten.
Kan jag, skall jag alltid förhindra att Lucky Winny smäller i en annan båt eller (ännu värre) spolas upp på land mitt i natten medans vi sover.
 
bild IMG_0939
Solnedgång mot Primosten
Vi tar en tur till land, vandrar runt den gamla staden som ligger på en rund halvö med endast ett tunt fäste till fastlandet, handlar lite mat, tittar på alla turister, sedan åker vi tillbaka ut till Lucky Winny.
Vilket skådespel möter oss där ute!
Flera nyanlända ankarliggare håller på att ankra.
Trotts att viken erbjuder massor av plats skall de tränga in sig bland oss som redan ligger där.
Vi blir oroliga för att en stor katamaran med Italienare skall hamna för nära oss.
Sedan kommer en Svensk båt som redan ligger ganska bra. Ankrar upp gång efter gång. Hamnar hela tiden på samma plats, bra mycket mer utsatt för att slå i båtarna bredvid jämfört med ursprungsankringen.
Jag kommer med ett vänligt råd att de skall släppa ankaret mellan båtarna framför, inte där de tror båtarna har sina ankare.
De förstår inte, men fortsatte att droppa ankaret mellan båtarnas ankare, inte mellan skroven till det två båtarna de vill undvika att krocka med.
I alla fal. Jag inviterar svenskarna ombord för en öl när de är färdiga.
Nu började det bli mörkt och till slut ger det Svenska paret upp och ligger kvar.
Diskussioner på fördäck drar ut på tiden. Till slut kommer de över, roende på en gummibåt utan motor.
Det visar sig att de är delägare i båten.
De andra delägarna tycker att det räcker med ett litet ankare och en liten kort kättingstump då de alltid går in i hamn. Detta var en av orsakerna till att de ankrat upprepade gånger i ett forsök att hitta så bra ankarbotten som möjligt.
Motor till dingen behövs inte inne i hamnen. Men paret som nu sitter i sittbrunnen är av annat virke. De har tröttnat på de kalla och blöta somrarna i Sverige, och är nu på väg till Grekland.
Vi varnar för åskvädren mellan Italien och Albanien. De var ganska trötta på att hålla på med knappa resurser och osäkra ankringsgods, och vi gissar att de skaffar sig sin egen båt snart så de kan.
Natten tar vid. Jag slumrar i sittbrunnen med gott med kläder på, men jag fryser. Bora-boran kommer i byger. Vi pendlar fram och tillbaka precis som alla andra förutom en katamaran som ligger helt still i byarna.
Vinden tilltar. Jag tröttnar på att frysa i sittbrunnen och kryper ned i akterkabinen för några timmars sömn. Står sedan upp nu och då när vinden tar i för att pejla läget och kontrollera att vi inte kommer för nära någon av de andra båtarna.

Inblåsta i Kremik


När morgonen kommer ökar kraften i vindbyarna.
Jag tycker mig se att vi närmar oss båten bredvid. Vinden har vänt under natten. Vi äter frukost och tar sedan upp ankaret medan vindbyarna raskt ökar i styrka.
Beslutet tas. Vi söker nödhamn, går söderut runt udden och in i Kremik. Vinden ökar ytterligare. Sjön gräver upp sig och vi surfar in mot inloppet på några rejäla vågor. Jag ser virvelvindar från norra udden piska in i viken utanför molon som bildar inloppet till den stora båthamnen. När vi kommer in kastar sig vinden över oss. En hand på ratten, en hand håller i mitt nytillverkade soltak som hotar att fladdra sönder i stormbygarna.
Ina kommer till hjälp, och med gemensamma krafter tar vi oss in i lä utan skador.
Väl inne vid molon ropar någon till oss att vi skall in till brygga 6. Där inne står ett par män som vinkar in oss.
Lucky Winny är otroligt svår att backa in till bryggan, och hon vrider sig var gång jag lägger in backen. Efter en del trixande går det, och hon glider mjukt in till kaj med hjälp av fyra extra händer.
Åskådare är det gott om. Vi märker att det är ganska fullt med båtar inne, så vädret hindrar nog hyrbåtarna från att lämna viken den dagen.
Folk kommer, frågar om vädret där ute. Vi avråder från att gå ut; ”vänta till i morgon”
Sedan, lyckliga att det gått så bra, slår vi oss långsamt till ro.

”Nu skall jag inte ge mig”
Vi har inte lyckats få i gång GPS-enheten till Raymarine C120 skärmen och jag blir tokig!
Att Ina vann vår lilla tävling i Lefkada var ok, men att GPS´en berättar att den funger utan att vi ser någon signal komma till plottern, det måste jag bara hitta orsaken till.
Jag försöker igen! Lossar på kablarna på sockerbiten. Då ser jag det! Den gula signalkabeln är inte avisolerad! Avisolera, skruvar ihop, och vipps, nu hittar plottern en båtsignal i Kemik, Kroatien.
Hurra!
 
bild IMG_0944
Ina snabbsurfar i Kremik för 1Kuna per minut!

Vi pratar med folk, surfar på nätet, shoppar, tankar vatten, tvättar kläder och tar det allmänt med ro. Ingen går till havs den dagen, och ingen stress. Båten bredvid är en liten sak med en tvåbarnsfamilj. De skall söderut och vi varnar familjen att gå ut med tanke på vad vi sett.
De beslutar sig som tur är att ligga kvar.


Kremik till Viken vid Kali
Nu börjar vi känna av att vi närmar oss målet för seglatsen. Vi har förlorat en hel dag, kanske 50 sjömil.
Vi beslutar att försöka nå Kali den dagen, en skyddande men ganska ensam vik utan faciliteter
Så vi toppar vattentankarna, äter frukost, sjöstuvar, kastar loss och går.
Tack för oss.

 
bild IMG_0957
Frisk seglats norr om Kremik

Utanför viken är sjön fortfarande ganska grov. Vi hissar mesanen och motorseglar nordväst in ibland öarna och med kurs innanför Kornati.
Nu inser vi att vinden ligger på nordlig, och vi kan hissa flera segel. Vinden växlar, men är så pass at vi kan stänga motorn och gå för 4-5 knop med genua och mesan.
Vilken njutning att slippa höra järngenuan, men lyssna på vindens sus i seglen och vågornas sorl mot skrovet

 
bild IMG_0959
Storen hissas.

Jag vill ha upp storseglet som vi inte har satt under hela resan., Och sätter i gång,
Ina tar över och sätter i Lattorna
När den är uppe drar vinden i, och vi får svårigheter att få ned den.
Men det går till slut, och sista timmarna seglar vi åter med bara genua och mesan.

Vad är det som vi ser där framme? Är det någon sorts jättemast?
Nej, det visar sig när vi kommer närmre att det är en oljeplattform, en sk. Jack-up plattform. Långa, fackverksformade ben sticker högt upp i skyn i varje hörn av plattformen och ger den sitt
karakteristiska utseende. När Ina läser i guiden, ser vi att det finns ett reparations och underhållsvarv i viken bredvid den vi siktar på.

Vi glider in i viken ganska sent, nöjda med dagens etapp.
Den svenska flaggans nedhal hade lossnat och ramlat ned, men Ina lyckades skaka ned flaggan, vilket utlöste en applåd från båten bredvid.
Efter en lugn kväll går vi till kojs, i en vik med god ankarbotten och blickstilla väder.

 
bild IMG_0961
Morgon i Kali

Kali till Banjole


Efter frukost hissar vi ankaret och går, vilket vid det här läget är ren rutin och går snabbt. Alla de andre, mest barnfamiljer, ligger kvar i viken och vi hälsar stilla när vi glider förbi så tysta som möjligt.
I vikarna bredvid passerar vi musselodlingar, och när vi kommer ut på utsidan av Ugljan möts vi av ett antal fiskodlingar som är mitt i dagens första matning.

 
bild fiske
Matdags i fiskodlingen.

Här är det fullt liv! Fiskarna piskar upp ett skum som yr kring båtarna maten kommer från.
 
bild IMG_0965
Ingen idé att hissa segel.
Det är blick stilla och vi går för motor
Dagens mål är Mali Losijn. Klarar vi det, då kan vi redan dagen efter ta språnget över till Istra, namnet på hela landet som sträcker sig upp till Umag i väster och Rijeka i öster.
Med motor, genua och mesan får vi upp bra fart, och när vi närmar oss Mali Losijn är det kuling i byarna och sjön bygger upp sig.
Dock inte så mycket som vi sett förut utanför Kremik, vilket förmodligen beror på att vi är mycket närmare landet i norr och havssträckan är kortare.
Mörka åskmoln tornar upp sig i vår väg, men om vi tar noggrannare bäring inser vi att dit vi skall är precis väster om de mörka molnen och de ser även ut att dra sig österut, långsamt men säkert.
I väster, på den Italienska sidan, åskar det. Den molnmassan drar sig västerut.
Kan vädrets makter ge oss en signal om att smita mellan de två ovädren och ta språnget över till Istra redan i kväll?
Det är onekligen lockande. Lucky Winny är sjöstuvat och klar.
Seglen är nedtagna för infarten till Mali Losijn, Ina tittar på mig, skall vi gå?
Du menar över? Till Istra! Ja det är ju väster om det ena ovädret och öster om det Italienska blixtrandet.
Vi har god vind så vi kommer över med maximal hastighet. Och vem vet vilket väder det är i morgon?
Gissa om vi kommer att känna oss ledsna om vi inte tar språnget i eftermiddag och vädret hindrar oss i morgon.
Vi sticker!!
Kursen ändrades 110grader väst jämfört med nuvarande kurs, mesanen hissas, hela vår genua 2 släpps ut, och i väg far vi.
Härligt, Lucky Winny pressas ned med babord reling mot vattenytan, fortfarande hindrat av det höga fribordet. Vattnet börjar forsa kring fören.
Loggens siffror började stiga, 4, 5, 6,7 och slutligen 8 knop enbart för mesan och genua.
Härligt! Lucky Winny är stabil som en klippa i sjön. Rör sig förtroendeingivande lugnt men lätt.
När kulingbyarna träffar segel och skrov och när vågorna kastar sig över henne, hörs inte ett enda oväntat ljud från kabyss eller salong. Jag kastar en tacksamhetens tanke till både Ina och den träningen
vi fått i sjöstuvning, men även på tidigare ägare som monterat öglor för att säkra lådorna från att öppna sig och kasta ut sina tusentals penaler i en enda röra på durken.

Alf tar första vakten, och farten pendlar mellan 7 och 8 knop. Vi handstyr då autopiloten inte klarar segling särskilt bra med nuvarande inställning. Det får vi titta på när vi kommer hem till Sverige.

Några enstaka nöjesbåtar kommer mot oss, länsande i den förhållandevis grova sjön. Annars är vi ensamma.
Ina tar vakten. Plötsligt kommer ett triumferande rop; Nu är jag uppe i 8,2 knop, nej 8,25 knop. Vattnet brusar, vinden viner i seglen, och Ina njuter vid ratten.
Alf tar emot utmaningen, och nästa vakt blir en kamp med att söka hålla höjden mot Istras sydspets samtidigt som 8,25 knop vallen bara skall brytas!
Men när vi börjar närma oss den grunda snarvägen i inloppet på Istra sydspets har fortfarande Ina rekordet, och Alf måste efter 6 timmars överfart se sig slagen.
 
bild IMG_0973
Solnedgång på väg mot Istra landet


Vi glider in vid 23-tiden in i det trånga inloppet i Banjole, en grund men stor semester vik, och möts av ett 30 tal ankarljus från segelbåtar som anlöpt tidigare.
Lugnt söker vi oss fram till ett djup mellan 3 och 4 meter, så kastar vi ankar, stänger av motorn och viken är åter lika tyst som innan vi kom.
Vi öppnar en flaska vin, skålar, och känner oss innerligen nöjda över vad vi åstadkommit.

Nu är vi åter på spår, och marginalerna på vår sida.


Umag (sista hamn i Kroatien)



Visserligen helt oskyddat, men en av de kortaste sträckorna under resan.
Vi kunde lätt gått till Izola i ett sträck, men måste inom Umag för att klarera ut från Kroatien.

Men först frukost.
Vi båda tar Zodiacen in i bukten i Banjole som ligger badande i morgonsol.
Viken är så grund att de enorma betongelementen som håller flytbryggorna i läge ligger som enorma, tydliga mörka sockerbitar på botten, och man blir rädd för att träffa dom med utombordsmotorn propeller.
Frågar efter vägen till affären, går in till den färgrika hotellbyggnaden där vi lägger oss tillsammans med lokala små fiske och roddbåtar.
Så vandrar vi upp mot dagens färska frukostbröd.
Motion får man i alla fall.
Väl uppe vid byns affär och bagare som ligger uppe på en kulle över bukten ser vi att vi gått runt hela byn, och nedturen tillbaka blir ungefär en tredjedel av uppturen.




 
bild IMG_0986
På väg ned till viken igen i Banjole.


Så att ta sig tillbaka till Lucky Winny som svävar där i solskenet blir en enkel match.
Andra båtar glider ut samtidigt som vi lyfter upp Zodiacen i dävertarna, och då vi ser ut på ett lugnt hav med en lätt bris utanför ingången till bukten bestämmer vi oss för att äta frukost efter att vi hissat segel och startat resan mot Umag.
Detta gör vi sällan. Har någon ombord anlag för sjösjuka, finns det nästan inget värre än att vänta med frukosten till man är utanför den skyddande hamnen.
Det har vi varit med om tidigare, och har ingen lust att upprepa.
Men nu är situationen annorlunda, och vi gör oss snabbt redo för avfarten inför en dag vi bara anar kommer att bli en av höjdpunkterna under resan.
Väl ute på öppna havet hissar vi mesanen och genuan, äter en underbar frukost med kokt ägg och nybakat bröd.

Sedan hissas storen, backen läggs i så propellern stoppas i sin rotation orsakat av det framrusande vattnet. Vi glider tyst iväg för fulla segel längs landet.

Nu har vi sällskap av andra segelbåtar. Vi är förvånade, då vi trodde att västkusten av Istra inte var så full av båtar då den totalt saknar öar utanför kusten.
Vi tog fel. Full av hamnar, vikar och bukter ger hon skyddande plats för massor av båtar.
Hela viken över till Italien är grundare än 30m, vilket ger en underbar badtemperatur.


 
bild IMG_0998
Ser ganska härligt ut eller hur?


Efter 4-5 timmar med en fantastisk avslappnande resa, där vi knappt behövt ändra skotningen en enda gång, och där rutten bestod av två spikraka linjer med en kursändring på 10 grader mellan de båda.
Nu och då under dagen stoppar vi ekipaget, hänger ut badstegen i sidan och kastar oss i vattnet utan en tråd på kroppen.

Visst kan man känna skillnad i temperaturen mellan ens egna 37 grader och vattnets 31, men så störande kallt känns det inte.
Jag doppar mig, klättrar tillbaka ombord, och sitter på det varma teakdäcket och låter solen och vinden smeka kroppen, medan Ina ligger kvar i vattnet och njuter av den sköna temperaturen.
Sedan låter vi sol och vind torka oss en god stund innan vi åter hissar segel och återtar den gamla kursen med autopiloten.

Så sakteligen mojnar det och vi får starta motorn. Kombinationen av motorns brummande och att autopiloten styr gör oss sömniga, och vi slumrar till ombord.
Vad händer! Motorn låter annorlunda!! den går fortfarande, och trotts att varvtalet är det samma hör vi tydligt att belastningen minskar!!
Har något hänt! Nu sjunker motorvarvtalet, för sedan att öka, för sedan att sjunka igen.
Alf drar av gasen för att inte förvärra skadan, kopplar ur, och låter motorn gå på ett mellanvarvtal. Allt verkar OK.
I med växel, upp i varvtal. Nu upprepas samma sak och varvtalet sjunker igen.
Ur med växeln, ned med varvtalet till precis över tomgång, ned i båten, öppna motorrumsluckan bredvid motorn.
Kan det vara något i propellern?? Ett nät? Tur att vi har snorkel och cyklop med!!
Tittar på axeln, men den roterar fritt i kölvattnet där vi glider fram i vattnet!
Inget fel med drivlinan annars hade inte både in och utgående axel gått runt så lätt.
Ina spekulerar i gensatta bränslefiler, vilket inte är dumt, och det rör en tanke djupt i mitt huvud.
Ibland pappren på Lucky Winny var en skiss över de två kranarna för att koppla tillopps och returbränsleledningar mellan motorn och de två tankarna. Där var en speciell position på en av kranarna för att hindra att man tog diesel från en tank medan returen gick över till den andra.
Jag kanske gjort precis detta!
Snabbt kopplade jag över till den andra tanken som jag trott nu var tom. Ingen skillnad!!
Men nu var jag ganska säker, och lät den gamla tanken vara inkopplat medan jag pejlade de två tankarna.
Ganska snart stod sanningen där.
Den "lilla" tanken på ca 250l som vi bara kört begränsat tid från var hu helt tom, med bara lite brun gegga i botten.
Den andra tanken, som är på ca 600l, var nu ca 1/4 full, och inte nära nog tom som vi tidigare pejlat den till.
Efter att jag ställt kranarna i rätt läge gick motorn som en klocka, och problemet var löst.
Diesel har vi nog av så det räcker till Izola och blir över, och den har nu även renats extra genom filtren innan den pumpades över i den stora tanken.
Den lilla tanken är tom, och kan rensas när vi kommer hem.
"Inget är så illa att det inte är gott för något", heter det, och det stämmer verkligen i det här fallet.

 
bild IMG_1025


Nu passerar vi den ena historisk intressanta byn efter den andra, alla med delvis, av Turkarna raserade skyddsmurar som Venetianarna låtit uppföra bara 150 år innan de raserades.

Till slut är vi framme i Umag, den sista anhalten innan gränsen till Slovenien.
Sakta glider vi in i hamnen där ett antal bojar ligger mitt i den cirkelrunda viken.
Nästan alla de bojar som tidigare välkomnade seglare i de olika hamnarna i Kroatien, men även i Grekland, har nu tagits bort. Efter hand som båtarnas storlek och tyng ökade blev det svårt att hindra att de blev överlastade. Därmed tog man för säkerhets skuld bort dessa.
Umag är ett undantag.
Men här tar de betalt och underhåller bojarna.
240Kuna för att Lucky Winny skall få ligga på boj över natten.

 
bild IMG_1009
Lucky Winny för boj i Umag.


Den säkerheten betalar vi gärna för, och väl fortöjd tar vi Zodiacen in till staden för att handla, titta på marknad, hitta hamnmyndigheterna och äta en sista Kroatisk Pizza.

Polisen vid tullbryggan pekar ut över havet när han hör att vi planerar att gå till Izola dagen efter, skakar på huvudet, och pratar om "thunderstorms" och att vi kanske fick räkna med att få stanna.

Pizzan är god, med riktig skinka, men kan absolut inte mäta sig med den sensation vi fått i Slano.
Efter en tur på byn tar vi Zodiacen tillbaka till Lucky Winny som tryggt hänger på sin boj.
Nu är vi snart framme i Izola, fortfarande med ett dygns marginal. Frågan är om de hotande ovädren kan ändra på detta?


Umag till Izola



Umag på morgonen kantas av båtar som lämnar sina bojar och söker sig in till skydd innanför marinans pir.
Vi ligger dock kvar i trygg förvissning att det trånga inloppet till hamnen och bojarna inne i hamnen skall räcka för att ge oss det skyddet vi behöver.
Plötsligt smäller det, och åskväder nummer ett är över oss. Sedan kommer det ena efter det andra, precis som om Italienska vädergudar haft ett agg i sidan på Kroatien, och ville lära Kroatien en läxa.
Vindriktningen kommer hela tiden från land, så mitt i den vinande vinden och smällande blixtar och regn sitter vi tryggt i Lucky Winny.
Jag går ned och tar ”power naps” under åskbyarna, sedan upp för att studera vädret.
Ett par timmar går. Det ena åskvädret efter det andra passerar över oss. Sedan börjar träffsäkerheten minska, och några åskväder går norr om oss, några går söder om oss.
Mellan 11.00 och 12.00 känns det totalt annorlunda, och när Alf tittar ut mot väster blir den instinktiva reaktionen att "nu går vi Ina".
Sagt så gjort. Molnen i väster ligger kvar, men den gråsvarta färgen har ersatts av en ljusare, vänligare ton och lyster.
Vi kastade snabbt loss, går in till tullbryggan, up till Hamnkontoret för visning av manskapslistan och pass, snabbt ned igen. Kastar loss, lyfter dingen i farten, hissar genoa och rullar ut mesanen för maximal fart, gasar på motorn, och ut ur hamnen smiter vi som ur en flaskhals.

 
bild IMG_1024
Här, bakom udden kommer vi från. Det mörka till havs är ett nytt oväder på väg in.


Snabbt norrut. Vi gjör mera än 7 knop över grund, och av bara viljan går vi snabbt förbi den västra udden medan regnslöjorna hänger utanför oss och döljer Venedigbukten för våra nyfikna blickar.
Vi längtar inte just nu till den kloakstinkande Venedigbukten, även om Alf gärna åker till Venedig senare på året för ett romantisk veckoslut.

Väl runt udden med en mera ostlig kurs ligger vi fortfarande i ett ljusare band av moln, och seglen fångar fortfarande vind.

Efter en timme når vi gränsen till Slovenien som ligger mitt i en stor vik. Nu är vi nästan framme, men Ina tycker inte att Alf skall ta ut någon seger i förskott, vilket är smart.
Vinden vrider snart västvart och alla segel åker ned. För motor går vi den sista biten in till Izola medan vi både ringer och kallar upp marinan för att få veta vart hamnmyndigheterna är så vi vet vart vi skall gå när vi väl är innanför de skyddande två molorna.

"Myndigheterna kan ni ta när ni väl är inne och vädret är bra" var de lugnande orden vi fick, och fulla av tillförsikt glider vi in mellan de två parallella betongkonstruktionerna.
Det är ganska mörkt för att vara kl 15.00, och snart förstår vi varför.

En droppe blir till tusen som blir till hundra miljoner och en kraftig vind som sveper genom marinan.
Jag blir omedelbart dyblöt och klättrar upp på sätet för att få skydd under solskyddet. Det hjälper dock föga då regnet även sprutar uppåt och blåser rakt upp i sittbrunnen.
Vid den yttre kuren står två killar och frenetisk vinkar oss till sig. De pekar mot bryggplatsen närmast där de står, och jag styr tvärt och direkt in på platsen.
Tampar kommer från Ina till land, Jag tar babords aktertamp, Ina tar styrbords, sedan sitter vi fast i bryggan. Regnet öser ned, vi sätter på sidor och akterstycken till sittbrunnskapellet, sedan är det
lugnare. Den dåliga impregneringen gör att det silar in ett fint regn i sittbrunnen, men tack och lov är båten tät, så i salongen är det lunt och gott.
På med regnjacka, in i kuren för registrering och nyckelbricka, sedan tillbaka in i Lucky Winny i språngmarsch. Dyblöt!
Äntligen framme!

Vi tar fram en flaska vin och datorn med alla bilderna. Tar av oss dyblöta kläder och sätter oss i underkläderna för att titta och njuta medan vi hör regnet och vinden utanför.
Väntar på att det skall mojna så vi kan gå på rekognosering efter Henrys lastbil som vi vet redan är där.

Då hörs en knackning på skrovet. Jag går upp, och där kommer Henry och hans andrachaufför Håkan.
De är välkomna ombord. Alla går vi ned i salongen för ett glas vin för att fira att det gått så bra fram tills nu.
Efter ett par inledande ord tilltar oväsendet där ute enormt.
Blixtarna och åskan smälter ihop och berättar att avståndet till åskan kan räknas i meter från oss och inte som normalt i kilometer.
Lucky Winny ruskar rejält i sig, och regnets smattrande ökar med åtskilliga decibel.
Min puls och adrenalinhalt sticker i höjden, då jag tänker på att vi endast har en akterfortöjning.
Jag frågar Ina, men hon berättar att vi fick en akterfortöjning på andra sidan med, och därmed har en lina på varje sida i aktern. Detta lungnar mig betydligt, men nu har oväsnet ökat till en enorm kakofoni där uppe.
"Detta är värre än nånting jag hört" hinner det gå genom mitt huvud, och jag springer upp i sittbrunnen för att i skydd av sprayhooden skåda verkligheten med egna ögon.
När jag tittar upp, ser jag inte stormasten jag vet befinner sig tre meter från mig.
Den är helt borta bakom en horisontell massa av vatten som hamrar mot sprayhoodens fönster i en enorm ljudmatta.
Efter några minuter avtar det litet, och jag kan se masten igen. Jag ser samtidigt båtarna på lovart sida av bryggan ligga mot varandra i en sned vinkel ut från bryggan och inte rätvinkligt som de förtöjdes.
Så försvinner masten igen i nästa enorma by.
En glimt av en blixt som slår ned inne på Marinan, mindre än 100m från där jag står slår emot mig genom sidofönstret. Gnistor kastas upp i luften och svävar i väg i vinden.
Det mullrar inte, det smäller kraftigt, hela tiden.
Håkan sitter fascinerat i sittbrunnen, i småregnet där inne under den läckande duken, och tittar på spektaklet, och vi får skrika mot varandra för att bli hörda..

Efter en halv timme är det over, och vi kryper upp och ut ur Lucky Winny.
Helt ofattbart, men vi ser inga andra skador i hamnen förutom lite böjda stöttor på båtbockar när vi går in på fast mark och mot staden för att äta en gemensam middag.
Väl inne i staden ser det lite speciellt ut, då restauranterna ser ut som de inte har öppnat ännu, med inkastade bord och stolar, skyltar, solskydd, drickabackar och allt som normalt står ute hopskyfflat i en enda röra inne i lokalerna.
Ute (och delvis inne) skyfflar man vatten.
I alla fall. Vi hittar en restaurant som är öppen, slår oss ned vid det enda bordet som inte är belamrat med bråte, beställer mat och en öl, skålar gemensamt för oss och vår mission, och njuter av vår första måltid tillsammans.

Senare hörde jag på marinan at vindhastigheten varit uppe i 43m/s vilket är full orkan

Avmastning och lyft av Lucky Winny på trailern
På morgonen kommer Henry och Håkan ut till Lucky Winny på frukost som Ina bjuder på.
Vädret är betydligt bättre, även om det fortfarande är kallt i luften.
Henry och Alf går bort till huvudkontoret på marinan, där vi frågar om vi redan samma dag både kan lyfta master och Lucky Winny.
Klockan är nu 09.30, och beskedet blev at vi skulle ställa upp vid mastkranen klockan 11.00.
En och en halv timme, det var snabba ryck. Lika bra det, så får vi kommet igång.
Henry berättar att de modifierat trailern på vinst och förlust, och att han var osäker på om platsen till kölen skulle räcka.
Mitt mail med måttskiss över kölen hade han inte öppnat.
Nu började det bli spännande. De har alltså kört hela vägen från Tjörn till Slovenien utan att veta om båten passar i släpet!
OK, det är väl bara att beställa kap och svets om den inte passar, och modifiera ytterligare i Slovenien!

Vi går bort till kranen och pratar med mannen som basar över denna. Han ber oss komma 12.00, och det är inte oss emot.

Tillbaka till Lucky Winny.


Ned med segel
Ned med bom och annat gods.
Ta loss alla sprinter och lossa stormasten.
Lossa wiren mellan stormasten och mesanen.

Nu blir klockan 11.45, och vi kastar loss i vinden.
Vi går långsamt in mellan betongramperna, förtöjer, och snart kommer kranen för att lyfta av masterna.
När masterna väl är av får vi hala Lucky Winny runt hörnan på kajen så de kan lyfta i en annan båt, innan vi drar tillbaka Lucky Winny och ”vårt” lyft startar.
Det behövs mycket baxande fram och tillbaka innan vi får henne på plats på trailern, med bara millimeter kvar mellan bakaxel och rodret på Lucky Winny.
Att Henrik och Håkan prickat så väl är helt otroligt. Hon passar på släpet som hand i handske.


 
bild IMG_1064
Här har Henry och Håkan modifierat trailern. Titta på den minimala klaringen mellan rodret och bromsslangarna.


Vi väntar med att lyfta på masten till dagen efter, och utnyttjar denna dag till att skruva loss akterpulpitarna, mantåg och den ena av de främre pulpitarna.
Den andra pulpiten står kvar som handtag och säkerhet när vi klättrar upp och ned på Lucky Winny.
Vi städar under däck och stuvar allt som skall fraktas inne i Lucky Winny..
Den stående riggen surras fast kring masterna.

Under kvällen går vi på staden. Henry och Håkan bjuder på gemensam pizza och mycket öl att skölja ned den med.
Härligt lullande går vi hem i den ljumma natten.


När vi vaknar på morgonen har Ina köpt bröd hos bagaren, och vi njuter av frukost i Lucky Winnys sittbrunn under en underbar morgonsol. Nästan inte ett moln på himlen!


 
bild IMG_1088
Isola stad och hamn från Lucky Winny´s däck.
Sedan startar vi dagen jobb.
Henry och Håkan stuvar och packar allt som skall surras på trailern
Vi tar ned flotten till sittbrunnen samt emballerar och surrar bommarna på däck
Stuvar undan resten av tågvirket
Plockar av rörställningen för instrumenten på piedestalen
Vi tar gemensamt upp och packar ihop gummibåt och motor
Lunch äter vi på en av stadens restauranter.
Sedan tar lyftet av stormasten vid, och jag blir djupt imponerat över kranmästarens förmåga att se var tyngdpunkten är. Han provlyfter inte, tar bara ögonmått och justerar ett par gånger.
Sedan lyfter han, mjukt men resolut.
Medhjälparen rör inte masten, den väger av 100%, och lyfts upp utan att dippa åt något håll.
Otroligt.
Vart skall vi placera en nästan 17m lång mast?
Vi beslutar oss för att lägga den i princip mitt uppe på Lucky Winny. Vinschen sticker upp 5cm över de godkända fyra meters totalhöjd, men vi plockar av denna, och så är höjden på hela ekipaget exakt 4m.

Vid 17-tiden är stormasten stuvad och på plats, och allt är stort sett klart.
Vi badar, sedan går vi på staden och lyssnade på Jazz och tar en bit mat.





 
bild IMG_1123
Frukost i lä av Lucky Winny


Varje ledig stund söker vi oss i lä av Lucky Winny, då temperaturen redan på morgonen är mer än vi kan utstå i solen. Solpanelerna är skyddade av pubbelplast och väl stuvade längs kölen på Lucky Winny.

Ina och mig tar Taxi till Trieste (115€) klockan 11.00
Lucky Winny startar sin resa kring 23.00 Samma kväll.

Tack för oss denna gång.
Om vi ses igen i Kroatien blir det ombord på en hyrbåt.


 
bild IMG_1101
Lucky Winny and "Convoi Exeptionel"


Göteborg



 


Den 4 augusti i Göteborg.
Henry ringer vid 13.00 tiden och berättar att i kväll kör de ombord på Kielfärjan.
Detta är snabbare än beräknat, men har sin förklaring i att de kunde köra på dagen i Bayern och därmed nå 18mil från Kiel redan på onsdag morgonen innan de får stanna för dagen.
Följebilen kom innan stipulerat tid, vilket gjorde att de kunde starta 22.00, en timme tidigare från Izola och summa summarum blev restiden kortare än beräknat.
Min preliminära tid för lyft under morgondagen lär nu bli verklighet.

Den 5 augusti i Göteborg.
Redan kvart över åtta på morgonen sitter jag i bilen på Majnabbe vid Klippan i Göteborg och väntar på Kielfärjan.
Det är fortfarande lite morgonkyla i luften som är klar och fin, och jag njuter av att titta på hamnmiljön. Nästan inga båtar är i rörelse, i princip bara färjan som går över älven.
Vart är Henrys pappa som skulle komma med följebilen?
Han skulle ha varit här, men jag ser ingen bil med varningsskylt på taket.
När tiden börjar närma sig kör jag till Terminalen i förhoppningen att jag skall kunna ta bilder då de kör av färjan, men det är lönlöst att komma så nära.
Ganska precis 09.00 klappar Stena in till kaj.
Jag ser åtminstone lastbilarna i det de spottas ut ur stålfartygets buk.
Långt om länge inser jag att Lucky Winny redan tagit språnget, och Henry kör längs plattan bort mot tullen.
Jag placerar mig strategisk vid utgången från färjeområdet, och går bort till Henry där han står i kön av bilar och lastbilar som försöker lämna området i ett organiserat kaos.
Bredvid kön av lastbilar har Håkan och Henrys pappa redan kopplat ”saftblandarna” på taket av följebilen.
Kolonnen består nu av mig som kör före för att visa vägen, så Henry med Lucky Winny, sedan Håkan med följebilen.
Under den ganska korta resan det är från Kielfärjan till Torslanda Lagun släpper inte Håkan förbi en enda bil. Henry tar drygt en fil, och av säkerhetsmässiga skäl vill de inte ha några bilar som gör vårdslösa omkörningar.
I bra fart är snart konvojen i Torslanda Lagun, och även om den trånga inkörningen avverkas med små marginaler går det utan problem.


 
bild IMG_1138
Lucky Winny, resans sista lyft I Torslanda lagun.


Sakta, steg för steg sjunker Lucky Winny djupare och djupare ned i Torslanda lagun helt blickstilla vatten.
Snart når vattnet upp till vattenlinjen, men just i det ögonblicket flyter hon på egen köl.
Nu, exakt nu är hemresan slut.

 

Vad har vi lärt oss:

 
  • Lita på din magkänsla.
  • Lita på din egen förmåga, men överskatta den lagom.
  • Allt måste inte vara klart innan du trycker på knappen.
  • Ha överdimensionerat ankare, kätting och massor av fortöjningsgods
  • Använd mera kätting än du tycker är nog och lägg på en extra tamp
  • Ha stenkoll på vädret och ta gärna hundvakten eller ankarvakten.
  • Se till att alla ombord går till havs med full mage. Det dämpar sjösjukan.
  • Ta hand om ditt manskap så de har det bra och känner sig trygga ombord, så tar de väl hand om dig.
 


Slutligen. Njut av resan tillsammans med alla ombord. Tro inte att en långsegling är som ett marathon.
Vänd om då du inte klarar situationen eller vädret blir sämre än du eller ditt manskap är bekväma med. Försök tänka på ett annorlunda sätt. Är du kapten diskutera med manskapet men ta beslutet, det är ditt ansvar. Stå för beslutet även om det gick åt fanders. Och du-----ta det lugnt så ordnar allt sig!

 
bild IMG_1142
Äntligen hemma i Svensk vatten!


 
bild IMG_1128
Och äntligen, efter 20 år, tillbaka i sin rätta miljö bland Bohusläns klippor
bild IMG_1128
bild IMG_0844
Hälsningar Ina, redan under första etappen försoffad styrman sökande extra djup skugga samtidigt som hon stickar vintertröja till Becky, vår hund.
bild IMG_1130
bild IMG_0971
och Alf (som överlåter allt åt tekniken så han bara behöver stå med armarna i kors och filosofera)